Ätstörning

C692D9F6-85F0-4A43-9A11-2030F912BA9A

När jag skulle börja på gymnasiet så började det helt okej, men jag grävde mig ned, djupare och djupare. All energi och ork bara rann ur mig och på rasterna låg jag och sov i omklädningsrummet. Jag kände att jag inte passade in i skolans ramar och skolans plan för vad jag skulle uppnå, var inte min egen plan. Jag ville så mycket mer, fast med något helt annat. Min upplevelse var att jag fick höra vad jag inte var bra på, jag såg hur mina betyg bara blev sämre och sämre och jag började ifrågasätta mig själv mer och mer.

Ångesten bara växte i mig och jag hittad inga förklaringar till varför jag mådde som jag mådde. Tack och lov så hade jag en fantastisk vän under denna period som gav mig energi och lyfte mig enormt när det var som tuffast och jag fick prata och gråta ut. När första året var slut, var även jag helt slutkörd. Det kändes som att alla världens problem fyllde mitt hjärta och sög ur all kraft ur min kropp.
Jag minns en morgon då jag åt en fantastiskt god frukost. Turkisk yoghurt, mango, granola, massa bär och en god juice. Kändes lite lyxigt, som att vara på hotell nästan. Det var frukosten innan mina matvanor och jag kom att rubbas totalt.

Något hände i mig och jag bestämde mig för att sluta äta, jag skulle gå ner i vikt, och straffa mig själv. Mitt i allt elände och känslan av maktlöshet så kände jag kanske att maten blev det enda jag kom att kunna kontrollera?
Jag minns hur hemligt jag höll det, ingen skulle få märka. ½ dl fil om dagen inte mer och middagarna försökte jag undvika så gott jag kunde. Funkade perfekt på sommarlovet för då man kanske inte har samma fasta rutiner. Min kropp blev tröttare och tröttare, den bara ropade efter näring och min hjärna blev slöare. Jag fick utebliven mens och började frysa lättare, kroppen ställde om sig. När man inte får i sig något så bara ropar kroppen efter näring och ser man då något sött så vill man bara kasta i sig det. Mamma bakade fantastiska chokladbollar och åt jag en halv då skämdes jag, jag kände väl att jag tappat kontrollen lite och det var bara ut och hoppa hopprep. Jag tänkte alltså att jag skulle hoppa bort kalorierna. Jag minns hur jag hade bakat en underbar chokladkaka, då kom jag på om jag tuggade på den då fick jag i alla fall känna smaken och sen kunde jag spotta ut den. Så jag satt där instängd på mitt rum, tuggade och spottade ut, jag hade hittat en bra metod tyckte jag.
På nätterna så kom ångesten, jag ville bara bort från allt. Jag ville fly, jag hade panik men jag visste inte för vad. Jag ville öppna mitt fönster och bara springa långt bort. Ångesten var något nytt för mig och jag förstod väl inte just då att det var ångest, jag kände bara ett enormt obehag.
16 åriga jag var vilse, jag kunde inte ens tugga ett tuggummi utan dåligt samvete för att jag visste att jag fick i mig några kalorier. Mitt humör blev sämre och irritationen mot min familj växte, på egentligen inga grunder alls. Allt bara störde mig.
Under den sommaren så kom veckan då allt bara föll. Jag skulle vara med min bästa vän en dag och sova över, men allt blev överväldigande, livet gav mig panik och jag började bara gråta. Jag blev kvar ungefär en vecka. Min underbara vän och hennes familj tog hand om mig så enormt fint, tur att jag fick ha dem i mitt liv. Jag sov och jag grät, det var vad jag gjorde. Mitt i allt så kände jag mig även som världens värsta vän, där var jag och tillförde verkligen inget annat än lilla nedbrutna jag.
Natalie som hade orkat med så mycket, varit positiv och haft så mycket energi var plötsligt bara liten, inget självförtroende, ingen självkänsla, jag kände skuld för allt.

Under denna tid, mitt i all misär så hade jag ändå en dröm. Och jag vet att den här drömmen gett mig så mycket styrka längst min vandring. Att sjunga är och har alltid varit mitt hjärta. När jag sjunger då får min själ ro, då bara försvinner alla negativa tankar och jag lever i stunden. Jag ville bli artist, resa över hela världen med min musik. Jag hade inte några kontakter i musikbranschen så det var bara att börja jobba. Någonstans så hittade jag energi, för nu hade jag ett mål. Ett mål som var större än mina rädslor.

 

Mer läsning kommer i nästa inlägg! Kan det bli ännu jobbigare än vad det var? Och tar man sig ut det?

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>