Det blev värre

88C183CB-0F1F-40CA-949F-17877543E26E

 

Jag lovade ju att berätta mer! Kunde det bli värre? Ja, men det kunde också bli bättre!

Jag började spy. Jag åt hela måltider och sedan låste jag in mig på toaletten och spydde.
Jag gick till en dietist på ungdomsmottagningen och bad om hjälp. Det var sommar, en tid man kanske borde vara glad, men jag var åter ledsen och energilös.
Jag påbörjade mitt andra år på gymnasiet och för var dag som gick så blev det jobbigare och jobbigare. Tillslut var varje minut plågsam. Jag fick panikattacker i klassrummet och tyckte att 10 minuter var mer än nog. Att stå på danslektionerna och alltid se sig i spegeln fick bara tårarna att rinna ännu mer. Vem var hon egentligen, hon jag såg i spegeln?
Jag spydde upp varje skollunch, låg på toalettgolvet och grät efter varje avklarad skoldag och ifrågasatte livet mer och mer. Jobbet blev ett sätt att komma bort från alla tankar och jag jobbade så ofta jag kunde, gärna alla helger.
Jag trodde sommaren innan att det inte kunde bli sämre, men nu kändes livet inte längre värt att leva.
(Anteckningar från min mobil under denna period)
” Mat
Jag är hungrig”
” Livet är bara ytligt just nu”
” Facebook, instagram, internet. Dödar mig inifrån”
” Jag vill också äta daimglass i solen”
” Jag känner mig inte vacker längre.
Tårarna börjar ta slut.
Jag börjar ta slut.”
” Jag behöver bara kärlek nu”
” Om jag bara fick falla, helt oförberedd, helt ovetandes om vad som skulle hända med mig när jag landade.”
” 10/9-2014
Jag väger så mycket som jag ska väga normalt nu. Sp det syns inte på mig. Men jag hatar att jag spyr upp varenda eviga skollunch. Försöker spy upp ångesten.
Kroppen tar en himla massa stryk, hela jag gör det.”

Men sedan kom den. Den fruktade lediga helgen, jag kunde inte. Det gick bara inte att spendera en hel helg utan jobb eller annat som skulle distrahera mina tankar. Antingen så skulle det här bli min sista helg, eller helgen som skulle vända på mitt liv.
” 12/9-2014
Livet är skört. Kanske dör jag i helgen. Allt beror på MIG, ingen annan! Vill inte att NÅGON ska ha skuldkänslor. Det behövs mer kärlek. Jag älskar er för alltid”
Jag hade precis hunnit fylla 18, så jag ringde till vuxenpsykiatrin och jag sa, skriv in mig idag. Det var en fredag. Jag orkade inte att hantera mig själv längre. Jag behövde landa i någon annans armar.
Jag åkte buss hem till mamma. Jag hade inte pratat med henne alls om hur jag mådde, men hon visste att jag inte mådde bra. Att stänga ut henne från mina problem tror jag var en försvarsmekanism för att hålla problemen ännu längre bort från mig själv.
Men jag sa det. ”Mamma, jag mår inte bra och jag måste få hjälp. Så jag åker till sjukhuset nu”. Vi båda bara grät och sedan åkte jag med bussen upp till psykiatrin.
” 12/9-2014
Jag sa det till mamma och så grät jag. Hon grät. Jag grät. Hon grät och jag grät lite till.”
” 12/9-2014
Väntar på bussen. Andas. Nu har jag gett upp kriget. Gör vad ni vill.
Tänker dock så extremt mycket på den där intervjun som måste göras till svenskan, den MåSTE ju göras.”

” 12/9-2014
Extremt tråkigt här i ett rum på akutpsyk. I rummet bredvid sitter en arg tant och här sitter jag.
Några saker folk inte vet?
-Har ett örhänge som sitter fast, så har inte kunnat ta lös det på 5 år👌
-äter jag oboy måste det vara is i den och den ska drickas med en stor sked!
-Jag brukar hoppa upp i sängen för att jag är rädd att någon ska klippa av mig hälsenorna som jag såg i någon skräckfilm för många, många år sen. ”
” 12/9-2014
Sugen på pizza, men jag är pankis här jao. Köpte mat som jag spydde upp för hela lönen👍 Good job Natalie👏”

Mitt i den bisarra verkligheten där jag bara ville försvinna, så mötte jag någonstans livet med humor. Den höll mig uppe. Och humorn använde jag mig inte av för att uppmuntra dåliga beteenden, men för att orka i stunden. För att var det något jag behövde så var det att skratta igen.
Jag klev av bussen och gick med tunga steg genom korridorerna. Jag minns när jag satt och väntade på min tur, hur jag tänkte på hur fyllda alla stolar i väntrummet var med ångest. Hårda stolar stod på en rad, lukten av sjukhus fyllde korridorerna, alla färger om man kan kalla dem färger var kalla och sterila, det var inte som hemma. Tillslut möttes jag av en man som hette Åke. En fantastisk person som sa några otroligt betydelsefulla ord till mig. Mitt när jag satt där, det kändes som att jag blottade mig och sålde min själ, då sa han
”Det är en jävlar anamma i den lilla dansarkroppen! Jag hejar på dig!”.
Han trodde på mig.
Där satt jag, kände ingen. Tänkte på allt skolarbete som behövde göras samtidigt som jag behövde hitta tillbaka till mig själv. Ena minuten gjorde jag balettuppgiften jag fått från skolan i sjukhuskorridoren och andra minuten låg jag gråtandes på min sängplats och undrade hur jag någonsin skulle ta mig ur denna sörja.
En helg gick och under helgen fick jag inte träffa någon. Jag var som bara inlåst där på avdelningen, men jag visste att det var det jag behövde. På måndagen fick jag träffa läkaren och han sa att jag var i nog bra skick för att åka hem. Men jag kom inte dit för att om några veckor komma tillbaka igen. Jag behövde en förändring i mitt liv, något behövde bli annorlunda och det skulle det inte bli om jag bara åkte tillbaka till vardagen igen. Så iskallt sa jag att skickar han hem mig, så kommer jag tillbaka i sämre skick. För då visste jag att han inte hade något alternativ. Dagarna gick och tillslut kom förändringen. Jag fick en samtalskontakt, som jag hade även när jag lämnat sjukhuset. Hon lyssnade på mig och hjälpte mig att reda ut saker. Jag var som ett garnnystan en katt fått leka med. Helt rörigt och man vet inte ens vart man ska börja. Men hon hjälpte mig att hitta en början och tålmodigt började vi reda ut alla känslor.
Flera somrar av sorg. Men något jag aldrig tappade fast det kändes som att jag tappat allt, det var musiken. Jag stod där på stan, även dagar då livet kändes som värst. För ingen där såg den nedbrutna Natalie. Och minns ni vad skrev tidigare?
” ”Väljer jag nu aktivt att tänka positivt, påminna mig själv om de mål som jag har då kommer de tankarna att placeras i mitt undermedvetna och det undermedvetna kommer att påverka mig i de handlingar och beslut jag tar varje dag.”
Och jag hade två tydliga mål. Jag ville bara få må bättre och känna mig glad igen och jag skulle bli artist och resa över hela världen med min musik. De målet hade jag påmint mig själv om så många gånger att de undermedvetet påverkade beslut jag tog. Bra beslut. Jag stod där på stan, med min gitarr och jobbade mot mitt mål. Jag gick till sjukhuset och bad om hjälp, jag jobbade mot mitt mål.
Målsättning är enormt viktigt och för mig så var det en räddning. Vad har du för mål? Har du inte satt tydliga mål, så ta dig en ordentlig funderare. Ge det din tid och energi, för rent långsiktigt så kommer det att spara in på både tid och energi.
Jag har tagit ett steg i taget och idag mår jag bra. Jag känner en sån enorm tacksamhet! Jag har valt att jobba på arbetsplatser där jag får må bra. Jag lyssnar till mig själv och kroppens signaler och jag äter måltider utan att ens reflektera över kalorier. Jag har stora mål som jag vet att jag kommer att nå. Jag vill göra den här världen bättre, jag drivs av att se människor växa. Och vet ni? I år blir mitt femte år som gatumusikant och nu jobbar jag på mitt första album.
I slutändan så handlar det om det där lilla steget som kan kännas så ynkligt i den här stora världen. Men ett steg i rätt riktning flera gånger, det blir många steg.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>